Stora Öråsen

Vissa källor påstår att Stora Öråsen är Hudiksvalls kommuns högsta berg med sina 458 meter över havet. Det får mig att fundera över skillnaden mellan det högsta berget och den högsta punkten. Den högst belägna punkten i en kommun skulle ju faktiskt inte ens behöva vara ett berg. Den högst belägna punkten i Hudiksvalls kommun är inte Stora Öråsen utan Granås, precis på gränsen mot Älvåsenmassivet i Hassela, Nordanstigs kommun. Det ligger 493 meter över havet. Gemensamt för dessa båda platser är att de har renoverade brandtorn, som båda är byggda 1939. Stora Öråsens naturreservat och en klättring upp i brandtornet fick bli dagens utflyktsmål för mig, Lennart och Bricken. Vi hoppade in i bilen, tog E4:an norrut, svängde av mot Nianfors och fortsatte drygt två mil västerut efter Nianforsvägen. Strax efter byn Karlsnäs var det dags att svänga rakt norrut och åka förbi både Lillvallen och Örvallen. Strax efter Örvallen är det sedan skyltat till reservatet. Det är lätt gjort att svänga norrut alldeles för tidigt efter Nianforsvägen och istället komma in på Blacksåsvägen. Gör inte det!

Eftersom skogsbilvägen till reservatet tar största smällen beträffande klättringen så återstår behagliga 1 kilometer till toppen. Det blir sammanlagt en lättsam slinga på 2 kilometer. Vandringen efter den gulmarkerade stigen börjar i naturreservatet, men toppen där brandtornet står ligger oförklarligt nog utanför reservatet.

Vandringen genom reservatet går genom höglägesgranskog. Granarna är gamla, står glest och är inte speciellt grova. Många av granarna är draperade med hänglavar.
På väg mot toppen passerade vi också en myr.
Strax innan reservatsgränsen ändrar granskogen karaktär och får även en del inslag av lövskog.

Plötsligt kommer vi fram till en ny reservatsskylt och sista biten fram till tornet går genom oskyddad natur trots att skogen här ser lika skyddsvärd ut. Det skulle dessutom kännas märkligt om man avverkade skogen mellan reservatsgränsen och brandtornet. Då skulle helhetsbilden av platsen förstöras.

Äldst går sist och ett stålskelett börjar skymta bland träden. Lennart är redan framme och har slagit sig ned.

Vi skriver i raststugans gästbok och läser på den gamla skylten på stugans vägg. Där står det att det 17 meter höga tornet byggdes 1939 på initiativ av ett antal försäkringsbolag, bland annat Skandia.

Till slut gick det inte att dra ut på det längre. Tornet måste besegras trots ett lättare anlag för svindel. Här gällde det att gå försiktigt, verkligen känna sig för med fötterna och att hålla hårt om räcket med bägge händerna så att knogarna vitnade.

Väl uppe fick vi lön för mödan både vad det gällde utsikten och att det blivit dags för brandtornsfika. Det påstås att man vid klart väder kan se ungefär halva Hälsingland härifrån. Den kan nästan stämma…men bara nästan.

Utsikt mot Bobygden och Delsbo
Lennart och Bricken beundrar utsikten inifrån tornet. Därinne känns det betydligt tryggare än att vingla runt på det smala trädäcket, som går runt kuren.

Nu var det dags att klättra ner och ta en annan väg tillbaka. Vi valde att följa Sjuvallsleden mot Julingvallen och därefter skogsbilvägen tillbaka till bilen. Skönt ändå att ha fast mark under fötterna och att sätta sig i bilen och åka hem. Det är ju egentligen betydligt farligare att åka bil.

Sista lilla biten innan bilen och hemfärd.

Om du vill läsa mer om Stora Öråsen kommer ett par länkar här. Det är till Länsstyrelsen i Gävleborg och till Föreningen Bobygdens framtid:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/stora-orasen.html

Författare: naturigavleborg.se

Jag heter Ove Larsson, är 55 år och jobbar som bibliotekarie på Söderhamn stadsbibliotek. På fritiden besöker jag ofta naturplatser i Gävleborgs län.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *