Ysberget-Laxtjärnsberget

Ungefär 5 mil nordväst om Söderhamn ligger naturreservatet Ysberget-Laxtjärnsberget. Det är ett av Hälsinglands finaste naturskogsområden och blev naturreservat redan 1990. Reservatet utvidgades 2017 och är nu på 538 hektar. 1866 och 1869 drabbades området av stora skogsbränder, vilket innebär att lövinslaget är högt med många gamla och döende aspar och björkar. Detta är något som gynnar insektslivet och många fåglar. Samtliga av landets hackspettsarter har påträffats här och vitryggig hackspett har sannolikt häckat längre tillbaka i tiden. Sjön Ysen är en populär sportfiskesjö både sommar- och vintertid. Här finns också en liten badplats och området används flitigt av husvagnscampare.

Fredagen den 22 maj var en klämdag och vädret bjöd på strålande solsken så vad kunde vara mer passande än semester och en utflykt till Ysberget. Från Söderhamn åker man E4:an norrut cirka två mil och svänger sedan västerut mot Ångersjön och Boda bruk. Sedan fortsätter man rakt västerut längs skogsbilvägen cirka 2,5 mil. Strax innan parkeringen vid Ysen ligger Larsbo gård, som är ansluten till Sveriges turistförening och där det finns möjlighet att övernatta.

https://www.larsbogard.se/om-larsbogaringrd.html

Jag lyckades med konststycket att släpa mig ur sängen redan 05.00. vilket innebar att jag var på plats redan strax före 06.30. Vid den tiden brukar sjön ligga spegelblank och det gjorde den också denna fantastiska morgon. Träden kring sjön är grova och blåsipporna blommar i backen strax intill.

Grova tallar vid stranden
Blåsippan ute i backarna står.

Mitt mål för denna dag var att gå en markerad slinga, som går via Ysbergets topp, ner mot Laxtjärn och sedan tillbaka via Ysens norra strand. Slingan är på ungefär 7 kilometer och jobbigaste biten är i början innan man tagit sig upp till utsiktspunkten.

Början av slingan mot Ysbergets topp

Stigen fortsätter upp mot toppen och på vissa ställen har träden fallit över stigen. Jag blev tvungen att krypa under två trädstammar på ett ställe och det kan vara lite farligt om man inte är försiktig.

Tickor finns det gott om i gamla skogar. Här har vi sprängticka och knölticka.

Äntligen kom jag upp till toppen och utsiktspunkten och fick lön för mödan både när det gällde utsikten och första fikapausen. Jag satt ganska länge, beundrade utsikten och studerade Ysen från ovan. Ysbergets sydsida är brant, nästan ett ättestupa, och borde kunna passa bra som häckningsplats för pilgrimsfalk. Här någonstans kring toppen finns också den sällsynta långskäggslaven på några granar, men jag brydde mig inte om att leta efter den.

Fikat med det obligatoriska ägget.
Utsikt ned mot Ysen

Efter en halvtimme fick det vara nog och resten av promenaden tillbaka ner mot sjön är inte alls lika fysiskt krävande. Skogen ner mot Laxtjärn innehåller lågor, högstubbar, brandljud och avverkningsstubbar från gamla tiders dimensionsavverkningar.

Stigen fortsätter ner mot Laxtjärn.

En av områdets karaktärsfåglar är korpen, som hörs mest hela tiden. På väg nedför berget stötte jag upp en tjäder på nära håll och man är lika oförberedd varje gång det händer.

Korp

Högstubbe

Till slut hade jag kommit ner för Ysbergets västsluttning och stigen mynnade ut på en liten körväg, som gick till Laxtjärn. Jag fikade inte där utan tog några bilder över tjärnen och fortsatte sedan vidare längs den lilla skogsbilvägen längs Ysens norra strand.

Stora delar av skogen strax norr om Ysen består av 45-årig lövskog, framförallt björk. Den har växt upp på ett hygge, som togs upp i mitten på 70-talet. Här är det meningen att man ska bibehålla en ren lövskog och därför rensar man undan den gran, som försöker etablera sig. Hit har lövskogens fåglar hittat och jag hörde ljudet av ett mynt, som snurrar på en marmorskiva, dvs. grönsångaren.

Björkskog och vitsippor

Nu började det knorra i magen igen och det började kännas akut att få i sig lite kaffe och smörgås. Målet hade hela tiden varit inställt på det fina vindskydd, som ligger på den norra stranden. Jag hade hoppats på att kunna fotografera fiskgjusarna, men de behagade inte visa sig. Det blev några bilder på storlom och sädesärla istället.

Vindskyddet vid Ysen
Grillplatsen och sjön

Här kommer ytterligare ett par fågelbilder, som jag tagit i naturreservatet och dess närmaste omgivningar.

Tornfalk
Järpe

Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Nu hade husvagnsfolket vid badplatsen vaknat till liv så jag språkade lite med dem, satte mig i bilen och påbörjade hemfärden. Det hade varit en mycket skön dag.

Här kommer en länk till Länsstyrelsen i Gävleborg, där du kan läsa mer om Ysberget-Laxtjärnsberget:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/ysberget-laxtjarnsberget.html

Ysberget-Laxtjärnsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937082/1526986331947/ysberget-laxtjarnsberget-se0630061-2016.pdf

Slutligen vill jag tipsa om skriften “Naturskogen på Ysberget och Laxtjärnsberget : en skogsbiologisk inventering” av Per Linder. Den finns att läsa öppet på nätet och här kommer en länk till pdf-filen:

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:880180/FULLTEXT02.pdf

Sågtjärnen/Lennart Plahns stuga

Vid Sågtjärnen, som ligger mellan sjöarna Järvsjön och Norrbränningen, finns en sagovärld och förtrollad plats uppbyggd av Ljusnebon och levnadskonstnären Lennart Plahn (1924-2009). Trots att den ligger nära och att jag hört så mycket talas om den hade jag aldrig förärat platsen ett besök. Nu var tiden inne och fredagen den 17 april gjorde vi ett studiebesök jag, Annica, Nelly och Bricken. Ryktet sade att det skulle vara svårt att hitta igen början på stigen, men efter att ha svept lite med blicken så syntes den tydligt från skogsbilvägen. Där finns också en liten parkeringsficka för bilen.

Efter cirka 300 meters promenad börjar man känna sig iakttagen och plötsligt dyker den fantasifulla portalen till Lennart Plahns värld upp.

Sågstugan ligger vid en damm och vaktas av allsköns väsen och figurer.
Eftersom ingen tar hand om detta sagoland längre tar naturen sakta men säkert tillbaka landet. De små husen i dammen är ändå fantastiska i sitt smått förfallna skick.
Lennart såg formerna i naturen och skapade utifrån det. Här vaktar den stora ormen stenen.
Inte ens trädens stammar saknar liv.
Vid kanten av dammen ligger borgen. Den är antagligen ointaglig.

Lennart lade sig vinn om detaljerna och måste ha ägnat många timmar till att utforma dem.

Efter alla dessa intryck passade det alldeles utmärkt med lite fika bredvid stugan. Nelly och Bricken låter sig smaka.

Även närmast kring och på stugan flödar skaparlusten. Konsten finns på väggar, tak, dörrar och på ytorna strax utanför.

Balansnummer i naturen

Området är inte klassat som nyckelbiotop, men här finns gott om grov björk och asp och kanske finns en del fynd att göra i händelse av en inventering.

Fikat var slut och vi var mätta på intryck så det var dags för hemfärd. En speciell upplevelse som varmt kan rekommenderas. Det är en lättsam promenad, som de flesta mäktar med. Det är ett fascinerande livsverk med lite sorgliga inslag.

År 2016 kom det ut en fin bok om Lennart Plahn och hans värld med texter av bland annat Anita Eriksson, Christer Holm och Bengt Sundström.

Här kan ni klicka på länken och läsa mer om Lennart Plahn, hans liv och verk.

http://www.hjalm.org/plahn/

Gluggberget/Norr-Mörtsjön

Årets sista utflykt, söndagen den 6 oktober, gick till Nianforsskogarna och en ganska stor nyckelbiotop, som jag varit nyfiken på en längre tid. Jag valde gamla E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut i Njutånger mot Nianfors. Efter cirka 2,5 mil åkte jag genom byn Karlsnäs och efter bara ytterligare 2,5 kilometer, precis norr om sjön Stor-Nien, svängde jag höger norrut efter vägen, som går mot Lillvallen, Stora Öråsen, Svedja/Bobygden och Delsbo. Jag fortsatte knappt 2 kilometer norrut och ställde bilen i en vägkorsning. Nu var jag framme vid dagens utflyktsmål – nyckelbiotopen Gluggberget. Nyckelbiotopen var markerad med band och det gick bra att följa den norra kanten uppför berget.

Det är inte så svårt att med blotta ögat se gränsen till nyckelbiotopen.

Några enstaka snöflingor hade fallit och inte mycket mer skulle bli heller denna vinter.

Porten till trollskogen

Skogen är inte så grovvuxen, men ger ändå ett naturskogsartat intryck med tanke på trädslagsblandning och olikåldrighet. Det finns också gott om gamla avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen och överallt finns mossbevuxna lågor och mängder med död ved.

Mossbevuxna lågor
Stubbe med moderiktig mossmössa

Förvridna silverstubbar med brandljud minner om den riktigt gamla skogen.

Barrbrosking
Kammossa

En del grova lågor ser ut som sovande monster. De ser ut att kunna ruska på sig och vakna till liv.

Stor myrstack i skogen
Bägarlav

Det började bli dags att fika och det kände jag för att göra vid en gammal författarkoja i närheten. Jag åkte tillbaka ut på Nianforsvägen, svängde höger västerut och åkte över Niannoret, fortsatte förbi byn Östansjö och svängde sedan söderut på en grusväg mellan Bysjön och Hundgårdssjön. Därifrån letade jag mig tillbaka österut via skogsbilvägar och hamnade till slut strax norr om Norr-Mörtsjön. Den svarta pricken på kartan markerar ungefär var kojan ligger.

Hälsingeförfattaren Birger Lundberg, född 1911 i Hudiksvall och död i Arbrå 1996, sägs ha använt denna koja som författarlya. Det är också den kojan, som åsyftas i boken “Kojan i skogen” från 1961. Boken börjar med meningen “Det ligger en liten, liten koja djupt in i skogen.” Sjön, en bit söder om kojan, tycks ha bytt namn från Norra Maskinsjön till Norr-Mörtsjön. På en fastighetskarta från 1956 gäller fortfarande det tidigare namnet.

Kojan i skogen börjar skymta bland träden.
Det saknas hjärta på dörren, men man kan inte få allt.

Det blev dags att åka hem och jag kände mig nöjd efter att ha fått en rejäl dos av både natur och kultur. Vi återkommer till våren med nya utflyktsmål.

Färnebofjärdens nationalpark

Söndagen den 22 september gjorde jag och min gode vän Rikard Willerius ett besök i Färnebofjärdens nationalpark. Parken ligger verkligen på länsgränserna. Den breder ut sig över fyra län – Gävleborg, Uppland, Dalarna och Västmanland. Det finns två nationalparker i Gävleborgs län och tidigare detta år besökte jag den andra – Hamra nationalpark. Parken är stor så vi hann inte utforska den utan gjorde avstickare till Ingbo kvarn, Stormossen, Skekarsbo och Östa stränder. Vi började emellertid i Gysinge i naturrummet och huvudentrén på Mattön.

Naturrummet i Färnebofjärdens nationalpark
Gammalt brofäste i Dalälven

En promenad längs 4-kilometersslingan på Mattön var perfekt uppvärmning inför dagen.

Vi tog en liten avstickare till Ingbo kvarn.

Utsiktstornet i Skekarsbo var inget att ha om man lider av höjdskräck. Vi pallrade oss upp i alla fall och fick lön för mödan.

Utsikt från tornet på Skekarsboberget

Stormossens fågeltorn var inte lika högt och resultatlöst denna gång. Fåglarna lyste med sin frånvaro.

Det var verkligen en upplevelse att promenera efter sandstränderna i Östa. Vilket badställe det måste vara på sommaren! Det kändes lite för kallt för att prova naturistbadstranden. Å andra sidan hade det nog känts för varmt i annat fall.

Dagen avslutades med en fika på caféet i naturrummet. En trevlig dag var till ända och det var dags att åka hem.

Läs mer om Färnebofjärdens nationalpark här:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/nationalparker/farnebofjarden.html

https://www.sverigesnationalparker.se/park/farnebofjardens-nationalpark/#

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936f7e/1526985985803/farnebofjarden-se0630190-mfl-2017.pdf

Måndagsskogarna

Onsdagen den 14 augusti och det var dags för den årliga utflykten tillsammans med min gamla studiekamrat Lars Våge. Vi hade bestämt oss för att besöka ett av länets nyaste naturreservat, Måndagsskogarna, bildat nu i år 2019. Det är också ett av de allra största naturreservaten med 1 863 hektar. Eftersom det är så pass stort är många naturtyper representerade. Här finns orörda tallskogar, näringsrika granskogar, myrar av olika typer, hällmarksskog och sumpskogar. Den förhållandevis orörda Hångelån rinner rakt igenom området och det finns storslagna geologiska formationer vid platser med spännande namn som Lilla Helvetet och Fans Päronland. Reservatet är för stort för att hinnas med på en dag, men vi beslutade oss för att börja med en vandring längs Hångelån för att slutligen komma fram till Lilla Helvetet.

Jag utgick denna gång från sommarstugan i Loka, Delsbo och började med att ta vägen mot Bjuråker. Därefter svängde jag vänster ut på väg 305 mot Friggesund. Efter bara ett par kilometer var det dags att svänga vänster igen och åka genom byarna Sörlia, Norrlia, Holmberg och Norrhavra. Vägen mynnar ut i ett t-kors vid Norrberg och där svängde jag höger mot Ängebo. I Ängebo svängde jag vänster och började min resa norrut genom Svågadalen. Byarna Björsarv, Brännås, Brändbo och Skån avverkades i raskt takt och snart var jag framme i Valsjön, där vi hade bestämt att vi skulle möta upp. Vi hoppade över i en bil och åkte västerut in på skogsbilvägen precis norr om Lill-Valsjön. Efter cirka 2 kilometer kom vi till reservatsgränsen och efter ytterligare 2 kilometer till vändplanen, där vi skulle ställa bilen och där stigen längs Hångelån började. Länsstyrelsen verkar inte ha hunnit med att sätta upp informationsskyltar och gränsmarkeringar.

Hångelån
Bro över Hångelån

Efter 500 meter försvann stigen helt plötsligt trots att den fanns med på kartan. Terrängen blev bitvis svårforcerad med sumpmark, block och hål så man kan säga att det blev ett litet helvete att ta sig till Lilla Helvetet. Det gick inte heller att gå längs ån, men man kunde göra avstickare till åkanten då och då.

Lars har gjort en avstickare ned till ån.
Ruttnande flottningsränna

Här och där ser man rester efter flottningen. Istället för att låta timret flyta direkt i ån så byggde man flottningsrännor på sidorna.

Strax innan Lilla Helvetet blev marken torrare och det blev enklare att ta sig fram. Skogen blev grövre och övergick till blandskog med relativt stort lövinslag.

Grov torraka i blandskogen

Till slut nådde vi fram till Lilla Helvetet och kunde konstatera att 2,5 kilometers vandring tagit närmare 2 timmar. Här har en isälv en gång i tiden grävt ur landskapet och bildat en imponerande kanjon. Klippformationer reser sig högt från marken och terrängen mellan blocken är ett myrlandskap.

Klippformationen reser sig ur myren.
Lars tittar fram genom en grotta.

På klippväggarna växte många olika slags lavar och mossor.

Det syntes att myrarna kring blocken är fina hjortronmyrar. Nu var det dock för sent även om en del sena blötgubbar fanns kvar. Kring myrarna och i angränsande skog fanns ytterligare arter av blommor och lavar.

Slåtterblomma
Norrlandslav
Knärot

Eftersom vi även hade tänkt hinna med en utflykt till Måndagstjärnen och Måndagsberget var det tid att återvända till bilen. Den här gången svängde vi in västerifrån direkt söder om Lill-Valsjön. Skogen på Måndagsberget är den finaste i hela reservatet.

Blandskogen vid Måndagsberget är grov. Lars står och kramar en asp.
Vem är äldst?

Ju längre in i skogen vi åkte ju sämre blev skogsbilvägarna. Här åker inte många. Det är högt gräs och sly i mittsträngen. Om några år kan man inte åka här.

Vildvuxen mittsträng

Plötsligt hittade vi ett fällhorn efter en 10-taggare. Efter att ha poserat vid det så lät vi det ligga kvar i skogen.

Råmyran

Vi avslutade med en ståfika vid Måndagstjärn. Här lyckades också bloggförfattaren med konststycket att plurra med ena benet ned till höften.

Måndagstjärn
Bara att dra och hoppas på att stöveln inte sugit sig fast alltför mycket.

På Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida kan du läsa mer om Måndagsskogarna:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/mandagsskogarna.html

Blacksås

Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.

Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.
I början av stigen är naturen inte så inspirerande.
Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid.
Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.

I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.
Det finns också en källa på berget.
Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.
Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.
Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.

Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.

Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.

Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.

Här väntar stupet.
Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.
Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.

Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/blacksas.html

Tvärågårdens gamla tomt

Ibland upptäcker man platser av en slump. Innan jag vände hem efter besöket i Rasbergsskogen så fortsatte jag skogsbilvägen nästan ända fram till E4:an. Om man är försiktig så går det att öppna grindarna och smyga ut på E4:an. Ett absolut krav då är att stänga grindarna efter sig med tanke på att det är en del av viltstängslet. Den här skogsbilvägen går med andra ord mellan Sunnäsbruk och E4:an. På höger sida (norr om vägen) öppnade sig något som nästan såg ut som infarten till en tomt, men jag kunde inte se något hus. Jag körde försiktigt in bilen, gick ur och gick runt lite på de övervuxna markerna. Det var längesen jag såg så mycket flygande dagfjärilar. Det fladdrade överallt och det var en hel del olika arter. Jag bestämde mig för att återkomma nästa dag, den 19 juli, för att studera fjärilarna närmare.

Hagtornsfjäril
Hagtornsfjäril
Ängssmygare
Älggräspärlemorfjäril??

Att skilja blåvingar åt är riktigt svårt och även om jag rådfrågat expertisen så känner jag mig inte säker på arterna. Undersidan är viktigare att studera än ovansidan.

Många fjärilar gillar tistlar.
Efter ödetomten fortsätter vägen genom den fuktiga granskogen. Vägkanterna blommar för fullt.

Jag såg att det fanns två olika arter av nätfjärilar på platsen varav en skulle visa sig vara en raritet.

Skogsnätfjärilen är ganska vanlig, men vår mörkaste nätfjäril, sotnätfjärilen är sällsynt och minskar. Den är klassad som nära hotad och därför är varje plats den återfinns på intressant. Här på Tvärågårdens gamla tomt fanns den.

För att sotnätsfjärilen ska flyga så måste också dess värdväxt finnas och mycket riktigt så hittade vi vänderot.

Utflykten avslutades med fika och det är inte alla gånger man nästan kan sitta mitt i vägen och dricka kaffe. En härlig utflykt till ett fantastiskt fjärilsställe.

Riksantikvarieämbetet har med Tvärågårdens gamla tomt, som en fornlämning/kulturlämning. Här kommer en länk till faktabladet: https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/e74ac6c1-36ad-4d70-8b2f-455ffeb68bef

Rasbergsskogen

Ett av Söderhamns kommuns finaste naturskogsområden är utan tvekan Rasbergsskogen och dit bestämde jag mig för att åka onsdagen den 18 juli. Från Söderhamn tar man kustvägen söderut via Ljusne och åker ca 1,5 mil till Sunnäs. Därefter svänger man höger (västerut) mot Sunnäsbruk. Fortsätt västerut på grusvägen genom Sunnäsbruk och åk sedan skogsbilvägen västerut ytterligare 3 kilometer. Området ligger söder om vägen, mellan vägen och Frössibäcken. Det är en relativt stor nyckelbiotop, som borde vara föremål för utredning gällande naturreservat.

Området är väldigt varierat och här finns både näringsrika partier och mer magra. Skogen varierar mellan blandskog, skog med högt lövinslag och ren tallskog. Skogen öppnar sig på många ställen och det finns kärr och glupar. Det finns gott om gammal, grov asp och ganska många riktigt grova tallöverståndare.

Skogen öppnar sig. Lövinslaget är högt och marken ser nästan ut som en uttorkad, större bäckfåra. Här är det antagligen vattenfyllt direkt efter snösmältningen.
Överallt står sådana här grova tallar. Det står ett objektiv lutat mot stammen.
Förvridna, döende aspar
Asp med blemlav

Helt plötsligt ljusnar det inne i skogen och man kommer fram till ett av kärren.

Kärr med torra kanter
Ekorren är huvudmisstänkt här.

En bit längre in i skogen så dyker näringsrika partier upp med hög bonitet. Växtligheten är frodigare kring kärren. Här finns grov granskog, liljekonvalj, Jungfru Marie nycklar och ormbär.

Granlåga

Glupar är tidvis vattenfyllda sänkor i naturen. De brukar torka upp under högsommaren, men några är fortfarande vattenfyllda.

Vattenfyllda glupar

I den södra delen av området blir marken torrare och tallskogen tar över alltmer.

Flyttblock bland tallarna
Tallskog med olikåldriga träd
Skogsbolaget har markerat nyckelbiotopens yttergränser.

I Länsstyrelsens skrift “Värdefull natur i Gävleborg” kan du läsa mer om Rasbergsskogen. Det är objekt 81 under Söderhamns kommun och återfinns på sidan 235 i skriften. Här kommer en länk, där du kan ladda hem skriften:

http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:880212/FULLTEXT01.pdf

Bleckbergens urskog

Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.

Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.
Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.

Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.

Bloggförfattaren bredvid en jätte
Ingen match att gömma sig bakom dessa tallar.

Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.

Torraka
Även de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.
Fallna jättar ger liv till massor med arter.
Tickorna bryter ned de döende och döda träden.

Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.

Bänken i skogen
Det skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.
Vargmjölk
Någon slags lavmätare

Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.

Flyttblock
Stensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenen
Här ligger myrstackarna på rad.
Riktigt stor myrstack

I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.

Jungru Marie nycklar

Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.

Utsikt mot Storåsen

Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.

Törnskata
Buskskvätta

Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.

Aspfjäril
Evas kolarkoja
Storåsen skymtar mellan träden.

Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.

Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/bleckbergens-urskog.html

Stora Korpimäki naturreservat

Söndagen den 9 juni och regnet öste ner. Vi städade stugan och packade bilen. Vi var klara med Orsa finnmark för den här gången. Meningen var att vi skulle avsluta med en rejäl utflykt till Stora Korpimäki naturreservat, men vädret gjorde att vi funderade på att åka direkt hem till Söderhamn. Kärt barn har många namn och berget heter på olika kartor och i olika dokument 1. Stora Korpimäki 2. Stora Korpmäki 3. Stora Korpmägg. Det står var och en fritt att välja något av namnen för berget och för att krångla till det ytterligare så finns ett annat berg, som heter Korpmäck (732 meter), cirka två mil söderut. Naturreservatets namn är dock Stora Korpimäki. Det ursprungliga reservatet bildades 1990 och bestod av berget Stora Korpimäki, som är Gävleborgs högsta punkt med 711 meter. Sedan har reservatet utvidgats i två omgångar 2003 och 2009. Det är nu på hela 1903 hektar och därmed ett av Gävleborgs läns största.

Gles höjdlägesgranskog med hänglavsdraperade granar

Till slut bestämde vi oss för att åtminstone ta oss upp på Stora Korpimäki och länets högsta punkt. Det hade vi haft som ett av målen hela tiden och lite regn skulle inte få hindra oss. Det går en fin skogsbilväg ända fram till foten av berget. Därefter går det en markerad stig upp på toppen. Det är en promenad på cirka 1 kilometer och lutningen är inte värre än att man klarar det med någorlunda kondition även om pulsen stiger en del. Ett annat mål var att hitta den sällsynta långskäggslaven, som växer på ett antal granar på cirka 690 meters höjd. Granskogen uppe på berget är mer eller mindre opåverkad av skogsbruk, men den är gles och nästan av förfjällskaraktär. Det hänger massor av skägglavar på granarna, men långskägget lyckades vi inte hitta. Det var inte så inspirerande att leta heller med helt igenimmade glasögon.

Bildbevis på att Bricken nådde toppen.
Bloggförfattaren ville inte vara sämre.
Utsikt från Stora Korpimäkis topp
Utsikt genom den glesa granskogen

När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi utforska det stora naturreservatet bättre. Då ska vi bestiga Stora Digerberget och Harjamäki också.

Här kan du läsa mer om Stora Korpimäkis naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/stora-korpimaki.html

Stora Korpimäki är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937047/1526986268003/stora-korpimaki-se0630072-2016.pdf