Ysberget-Laxtjärnsberget

Ungefär 5 mil nordväst om Söderhamn ligger naturreservatet Ysberget-Laxtjärnsberget. Det är ett av Hälsinglands finaste naturskogsområden och blev naturreservat redan 1990. Reservatet utvidgades 2017 och är nu på 538 hektar. 1866 och 1869 drabbades området av stora skogsbränder, vilket innebär att lövinslaget är högt med många gamla och döende aspar och björkar. Detta är något som gynnar insektslivet och många fåglar. Samtliga av landets hackspettsarter har påträffats här och vitryggig hackspett har sannolikt häckat längre tillbaka i tiden. Sjön Ysen är en populär sportfiskesjö både sommar- och vintertid. Här finns också en liten badplats och området används flitigt av husvagnscampare.

Fredagen den 22 maj var en klämdag och vädret bjöd på strålande solsken så vad kunde vara mer passande än semester och en utflykt till Ysberget. Från Söderhamn åker man E4:an norrut cirka två mil och svänger sedan västerut mot Ångersjön och Boda bruk. Sedan fortsätter man rakt västerut längs skogsbilvägen cirka 2,5 mil. Strax innan parkeringen vid Ysen ligger Larsbo gård, som är ansluten till Sveriges turistförening och där det finns möjlighet att övernatta.

https://www.larsbogard.se/om-larsbogaringrd.html

Jag lyckades med konststycket att släpa mig ur sängen redan 05.00. vilket innebar att jag var på plats redan strax före 06.30. Vid den tiden brukar sjön ligga spegelblank och det gjorde den också denna fantastiska morgon. Träden kring sjön är grova och blåsipporna blommar i backen strax intill.

Grova tallar vid stranden
Blåsippan ute i backarna står.

Mitt mål för denna dag var att gå en markerad slinga, som går via Ysbergets topp, ner mot Laxtjärn och sedan tillbaka via Ysens norra strand. Slingan är på ungefär 7 kilometer och jobbigaste biten är i början innan man tagit sig upp till utsiktspunkten.

Början av slingan mot Ysbergets topp

Stigen fortsätter upp mot toppen och på vissa ställen har träden fallit över stigen. Jag blev tvungen att krypa under två trädstammar på ett ställe och det kan vara lite farligt om man inte är försiktig.

Tickor finns det gott om i gamla skogar. Här har vi sprängticka och knölticka.

Äntligen kom jag upp till toppen och utsiktspunkten och fick lön för mödan både när det gällde utsikten och första fikapausen. Jag satt ganska länge, beundrade utsikten och studerade Ysen från ovan. Ysbergets sydsida är brant, nästan ett ättestupa, och borde kunna passa bra som häckningsplats för pilgrimsfalk. Här någonstans kring toppen finns också den sällsynta långskäggslaven på några granar, men jag brydde mig inte om att leta efter den.

Fikat med det obligatoriska ägget.
Utsikt ned mot Ysen

Efter en halvtimme fick det vara nog och resten av promenaden tillbaka ner mot sjön är inte alls lika fysiskt krävande. Skogen ner mot Laxtjärn innehåller lågor, högstubbar, brandljud och avverkningsstubbar från gamla tiders dimensionsavverkningar.

Stigen fortsätter ner mot Laxtjärn.

En av områdets karaktärsfåglar är korpen, som hörs mest hela tiden. På väg nedför berget stötte jag upp en tjäder på nära håll och man är lika oförberedd varje gång det händer.

Korp

Högstubbe

Till slut hade jag kommit ner för Ysbergets västsluttning och stigen mynnade ut på en liten körväg, som gick till Laxtjärn. Jag fikade inte där utan tog några bilder över tjärnen och fortsatte sedan vidare längs den lilla skogsbilvägen längs Ysens norra strand.

Stora delar av skogen strax norr om Ysen består av 45-årig lövskog, framförallt björk. Den har växt upp på ett hygge, som togs upp i mitten på 70-talet. Här är det meningen att man ska bibehålla en ren lövskog och därför rensar man undan den gran, som försöker etablera sig. Hit har lövskogens fåglar hittat och jag hörde ljudet av ett mynt, som snurrar på en marmorskiva, dvs. grönsångaren.

Björkskog och vitsippor

Nu började det knorra i magen igen och det började kännas akut att få i sig lite kaffe och smörgås. Målet hade hela tiden varit inställt på det fina vindskydd, som ligger på den norra stranden. Jag hade hoppats på att kunna fotografera fiskgjusarna, men de behagade inte visa sig. Det blev några bilder på storlom och sädesärla istället.

Vindskyddet vid Ysen
Grillplatsen och sjön

Här kommer ytterligare ett par fågelbilder, som jag tagit i naturreservatet och dess närmaste omgivningar.

Tornfalk
Järpe

Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Nu hade husvagnsfolket vid badplatsen vaknat till liv så jag språkade lite med dem, satte mig i bilen och påbörjade hemfärden. Det hade varit en mycket skön dag.

Här kommer en länk till Länsstyrelsen i Gävleborg, där du kan läsa mer om Ysberget-Laxtjärnsberget:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/ysberget-laxtjarnsberget.html

Ysberget-Laxtjärnsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937082/1526986331947/ysberget-laxtjarnsberget-se0630061-2016.pdf

Slutligen vill jag tipsa om skriften “Naturskogen på Ysberget och Laxtjärnsberget : en skogsbiologisk inventering” av Per Linder. Den finns att läsa öppet på nätet och här kommer en länk till pdf-filen:

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:880180/FULLTEXT02.pdf

Färnebofjärdens nationalpark

Söndagen den 22 september gjorde jag och min gode vän Rikard Willerius ett besök i Färnebofjärdens nationalpark. Parken ligger verkligen på länsgränserna. Den breder ut sig över fyra län – Gävleborg, Uppland, Dalarna och Västmanland. Det finns två nationalparker i Gävleborgs län och tidigare detta år besökte jag den andra – Hamra nationalpark. Parken är stor så vi hann inte utforska den utan gjorde avstickare till Ingbo kvarn, Stormossen, Skekarsbo och Östa stränder. Vi började emellertid i Gysinge i naturrummet och huvudentrén på Mattön.

Naturrummet i Färnebofjärdens nationalpark
Gammalt brofäste i Dalälven

En promenad längs 4-kilometersslingan på Mattön var perfekt uppvärmning inför dagen.

Vi tog en liten avstickare till Ingbo kvarn.

Utsiktstornet i Skekarsbo var inget att ha om man lider av höjdskräck. Vi pallrade oss upp i alla fall och fick lön för mödan.

Utsikt från tornet på Skekarsboberget

Stormossens fågeltorn var inte lika högt och resultatlöst denna gång. Fåglarna lyste med sin frånvaro.

Det var verkligen en upplevelse att promenera efter sandstränderna i Östa. Vilket badställe det måste vara på sommaren! Det kändes lite för kallt för att prova naturistbadstranden. Å andra sidan hade det nog känts för varmt i annat fall.

Dagen avslutades med en fika på caféet i naturrummet. En trevlig dag var till ända och det var dags att åka hem.

Läs mer om Färnebofjärdens nationalpark här:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/nationalparker/farnebofjarden.html

https://www.sverigesnationalparker.se/park/farnebofjardens-nationalpark/#

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936f7e/1526985985803/farnebofjarden-se0630190-mfl-2017.pdf

Stora Korpimäki naturreservat

Söndagen den 9 juni och regnet öste ner. Vi städade stugan och packade bilen. Vi var klara med Orsa finnmark för den här gången. Meningen var att vi skulle avsluta med en rejäl utflykt till Stora Korpimäki naturreservat, men vädret gjorde att vi funderade på att åka direkt hem till Söderhamn. Kärt barn har många namn och berget heter på olika kartor och i olika dokument 1. Stora Korpimäki 2. Stora Korpmäki 3. Stora Korpmägg. Det står var och en fritt att välja något av namnen för berget och för att krångla till det ytterligare så finns ett annat berg, som heter Korpmäck (732 meter), cirka två mil söderut. Naturreservatets namn är dock Stora Korpimäki. Det ursprungliga reservatet bildades 1990 och bestod av berget Stora Korpimäki, som är Gävleborgs högsta punkt med 711 meter. Sedan har reservatet utvidgats i två omgångar 2003 och 2009. Det är nu på hela 1903 hektar och därmed ett av Gävleborgs läns största.

Gles höglägesgranskog med hänglavsdraperade granar

Till slut bestämde vi oss för att åtminstone ta oss upp på Stora Korpimäki och länets högsta punkt. Det hade vi haft som ett av målen hela tiden och lite regn skulle inte få hindra oss. Det går en fin skogsbilväg ända fram till foten av berget. Därefter går det en markerad stig upp på toppen. Det är en promenad på cirka 1 kilometer och lutningen är inte värre än att man klarar det med någorlunda kondition även om pulsen stiger en del. Ett annat mål var att hitta den sällsynta långskäggslaven, som växer på ett antal granar på cirka 690 meters höjd. Granskogen uppe på berget är mer eller mindre opåverkad av skogsbruk, men den är gles och nästan av förfjällskaraktär. Det hänger massor av skägglavar på granarna, men långskägget lyckades vi inte hitta. Det var inte så inspirerande att leta heller med helt igenimmade glasögon.

Bildbevis på att Bricken nådde toppen.
Bloggförfattaren ville inte vara sämre.
Utsikt från Stora Korpimäkis topp
Utsikt genom den glesa granskogen

När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi utforska det stora naturreservatet bättre. Då ska vi bestiga Stora Digerberget och Harjamäki också.

Här kan du läsa mer om Stora Korpimäkis naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/stora-korpimaki.html

Stora Korpimäki är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937047/1526986268003/stora-korpimaki-se0630072-2016.pdf

Börningsbergets naturreservat

Det hade blivit eftermiddag lördagen den 8 juni och stärkta av fikat på Fågelsjö gammelgård gav vi oss av emot Börningsbergets naturreservat. Området var tidigare domänreservat och uppdelat i två mindre områden ca 1 km ifrån varandra. 1996 omvandlades domänreservaten till naturreservat och 2013 slogs områdena ihop och ett naturreservat på 102 hektar bildades. Börningsberget är också sedan 2005 Natura 2000-område.

Vi tänkte besöka den mycket kraftiga och urskogslika granskog, som växer i reservatets västra del. Här finns också en markerad stig. På andra sidan vägen finns ett intressant skogsmuseum, där man kan få en bild av forna tiders hårda skogsarbete. Här finns redskap, verktyg, kolarkoja och skogskoja för 16 skogsarbetare.

Gamla vagnar i skogsmuséet

Olika stockdimensioner. 1:an ser man knappast längre i dagens skogar.

Granskogen är verkligen imponerande. Marken är näringsrik och vissa av granarna är över 40 meter. Lågorna är enormt grova och det är en riktig trollskog.

Här börjar stigen i reservatets västra grantrollskog.
På vissa ställen har man röjt stigen när jättarna fallit rakt över.
Enorma granlågor
Näringsrik granskog
Harsyra
Stenmurkla
Jättelågor i förgrunden och 40-metersgranar i bakgrunden

Mörka moln började torna upp sig och det var dags att återvända till Fiskarstugan i Noppikoski. Morgondagen skulle bjuda på nya utflykter.

Här kan du läsa mer om Börningsbergets naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/borningsberget.html

Börningsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936f6d/1526985952741/borningsberget-se0630075-2016.pdf

Hamra nationalpark

Nationalparkssymbolen Guldkronan

Det skulle bli en helg i Orsa finnmark, 7-9 juni, med två övernattningar i Fiskarstugan, en av Orsa besparingsskogs fina stugor. Orsa finnmark är ödemarken, som ligger i Dalarnas landskap, men i Gävleborgs län. Stugan ligger i Noppikoski, som är Orsa finnmarks sydliga utpost. På lördagsmorgonen bar det iväg mot det första utflyktsmålet, Hamra nationalpark. Parken invigdes första gången 1909, men var egentligen alldeles för liten för att vara nationalpark. Det fanns två vägar att gå, antingen skulle man omvandla parken till naturreservat eller utvidga den rejält. Man valde det senare alternativet och 2011 återinvigdes parken utvidgad från 28 hektar till 1 383. Flera tidigare domänreservat hade införlivats bl.a. Svartågrenens domänreservat.

Fiskarstugan i Noppikoski
Fina vyer på väg till Hamra nationalpark

Vi hade planerat innan vilka vandringsslingor vi skulle gå och vi valde bort den långa Hamraleden, som korsar hela parken och tar cirka sex timmar att gå. Vi hade andra planer för eftermiddagen så därför fick det bli Urskogsslingan 3 km och korta Svartåslingan 1 km. Vi började med Urskogsslingan, som delvis är handikappanpassad. Första delen fram till utsiktsplatsen vid Svansjön består av en ganska bred trätrottoar. Därefter vidtar den ursprungliga stigen in i urskogen.

Urskogsslingan 3 blir bra.
Den gamla, fantasifulla entrén är flyttad och markerar nu slutet på Urskogsslingan.
På väg till Svansjön via Svansjömyran
Information om växt- och djurliv finns lite här och där.
Utsikt över Svansjön

Stigarna i parken är tydligt markerade. Tallskogen är olikåldrig och gles på många ställen. Flera träd är döda eller döende, men står fortfarande.

Den gamla tallskogen, gles och luckig
Tydlig markering av stigen
Stubbrostnavling
Blodticka
Sotägg
Med lite fantasi ser man en gubbe, som lipar.

Nationalparken är känd för sin oerhört artrika skalbaggsfauna. Över 450 arter har påträffats här. Vissa skalbaggar älskar gamla solbelysta tallågor och andra föredrar nyligen död tallved. Det finns gott om båda sorterna här i parken.

Ett eldorado för skalbaggarna
Grova tallågor ligger utspridda överallt.

En del av skogen har brunnit och det finns fortfarande spår av det i form av brandljud.

Brandljud

Större delen av skogen längs Urskogsslingan ser ut som bilderna ovan, gles och luckig tallskog, men det finns även frodigare partier med en del gammal gran.

Frodigt parti med lövskog och gran
Sälg draperad med lunglav.

Nu var det 500 meter kvar till parkeringen och en hägrande kaffekopp.

Rundan är snart överstökad och Annica och Bricken ökar takten.
Slingan avslutas med att man går igenom den gamla entrén.
Äntligen fika innan det var dags för etapp två och Svartåslingan.
Svartågrenen

Svartån är ett opåverkat vattendrag och Svartågrenen med Urbergsbassängen en sevärdhet. Svartågrenens domänreservat inrättades 1961 och 1996 omvandlades domänreservatet till naturreservat och Länsstyrelsen tog över ansvaret. 2011 införlivades reservatet i nationalparken.

Innan vi började gå längs Svartån räddade vi en vanlig padda från trafikdöden.

Första delen av slingan, längs med norra delen av åbrinken, liknar en ås.

Urbergsbassängen

Urbergsbassängen är den djupaste delen av Svartån och miljön är väldigt vacker när man står på träbron och tittar ut.

Stora vattenspeglar
Träbron vid Urbergsbassängen
Brant nordsida längs ån

Återtåget är betydligt besvärligare, eftersom stigen på södra sidan ån bjuder på en del klätterstrapatser.

Plötsligt blev vi tvungna att klättra.

Utflykten till Hamra nationalpark var över för denna gång. Stora delar av parken blev outforskade, men vi var nöjda med våra promenader. Nu var det dags att fika igen, men eftersom det inte är långt till Fågelsjö gammelgård och Café bortom åa så valde vi att fika där istället för i skogen.

Café bortom åa med hembakt
Fågelsjö gammelgård

Läs mer om Hamra nationalpark här:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/nationalparker/hamra.html

http://www.sverigesnationalparker.se/park/hamra-nationalpark/

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937050/1526986269150/svansjomyran-hamra-se0630177-2016.pdf

Långbro naturreservat

Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.

Åtjärnsstugan
Åtjärnsstugan
Vägen in till Åtjärnsstugan
Åtjärnen
Fikabord med tillhörande totempåle.

Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.

Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.

Stigen under kraftledningsgatan.
Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.

Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.

Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.
Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.
Talltickan växer på rötskadade tallar.
Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.

När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.

Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.
Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.

Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.

Död och levande lövskog kantar bäcken.
Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
Två riktigt gamla björkar – tvillingar.
Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?

Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.

Bäcken går genom en myr några hundra meter.
Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.
Fnöskticka på björk.

Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.

Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.

Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.

Lite svart kaffe och ett ägg kvar.
Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.
För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.

Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!

Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/langbro.html

Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936fda/1526986176333/langbro-se0630168-2016.pdf