Gluggberget/Norr-Mörtsjön

Årets sista utflykt, söndagen den 6 oktober, gick till Nianforsskogarna och en ganska stor nyckelbiotop, som jag varit nyfiken på en längre tid. Jag valde gamla E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut i Njutånger mot Nianfors. Efter cirka 2,5 mil åkte jag genom byn Karlsnäs och efter bara ytterligare 2,5 kilometer, precis norr om sjön Stor-Nien, svängde jag höger norrut efter vägen, som går mot Lillvallen, Stora Öråsen, Svedja/Bobygden och Delsbo. Jag fortsatte knappt 2 kilometer norrut och ställde bilen i en vägkorsning. Nu var jag framme vid dagens utflyktsmål – nyckelbiotopen Gluggberget. Nyckelbiotopen var markerad med band och det gick bra att följa den norra kanten uppför berget.

Det är inte så svårt att med blotta ögat se gränsen till nyckelbiotopen.

Några enstaka snöflingor hade fallit och inte mycket mer skulle bli heller denna vinter.

Porten till trollskogen

Skogen är inte så grovvuxen, men ger ändå ett naturskogsartat intryck med tanke på trädslagsblandning och olikåldrighet. Det finns också gott om gamla avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen och överallt finns mossbevuxna lågor och mängder med död ved.

Mossbevuxna lågor
Stubbe med moderiktig mossmössa

Förvridna silverstubbar med brandljud minner om den riktigt gamla skogen.

Barrbrosking
Kammossa

En del grova lågor ser ut som sovande monster. De ser att kunna ruska på sig och vakna till liv.

Stor myrstack i skogen
Bägarlav

Det började bli dags att fika och det kände jag för att göra vid en gammal författarkoja i närheten. Jag åkte tillbaka ut på Nianforsvägen, svängde höger västerut och åkte över Niannoret, fortsatte förbi byn Östansjö och svängde sedan söderut på en grusväg mellan Bysjön och Hundgårdssjön. Därifrån letade jag mig tillbaka österut via skogsbilvägar och hamnade till slut strax norr om Norr-Mörtsjön. Den svarta pricken på kartan markerar ungefär var kojan ligger.

Hälsingeförfattaren Birger Lundberg, född 1911 i Hudiksvall och död i Arbrå 1996, sägs ha använt denna koja som författarlya. Det är också den kojan, som åsyftas i boken “Kojan i skogen” från 1961. Boken börjar med meningen “Det ligger en liten, liten koja djupt in i skogen.” Sjön, en bit söder om kojan, tycks ha bytt namn från Norra Maskinsjön till Norr-Mörtsjön. På en fastighetskarta från 1956 gäller fortfarande det tidigare namnet.

Kojan i skogen börjar skymta bland träden.
Det saknas hjärta på dörren, men man kan inte få allt.

Det blev dags att åka hem och jag kände mig nöjd efter att ha fått en rejäl dos av både natur och kultur. Vi återkommer till våren med nya utflyktsmål.

Blacksås

Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.

Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.
I början av stigen är naturen inte så inspirerande.
Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid.
Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.

I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.
Det finns också en källa på berget.
Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.
Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.
Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.

Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.

Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.

Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.

Här väntar stupet.
Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.
Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.

Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/blacksas.html

Fuskåsskogen

Fredagen den 10 maj 2019 och jag var kompledig fram till 15.00 så vad kunde väl passa bättre än en skogsutflykt. Den här gången bar det i väg till kyrkans skogar kring Fuskåsberget. Svenska kyrkan har egna så kallade kyrkreservat och Fuskåsskogen är ett av dem. Jag tog gamla E4:an norrut från Söderhamn, svängde vänster mot Nianfors och sedan höger mot Blacksåsvallen. Strax efter Fuskåssjön ligger reservatet direkt höger om vägen. Det finns ingen parkering, men det går bra att ställa sig på sidan i trevägskorsningen. Det som utmärker Fuskåsskogen är mängden riktigt gamla och grova tallar. Skogen är full av tallöverståndare på över 250 år. I västra kanten alldeles vid trevägskorsningen finns en körväg, som är en lämplig ingång till reservatet. Jag gick körvägen 100 meter för att därefter vika österut och korsa reservatet. Det är relativt lätt att gå genom skogen.

Körvägen är porten in i reservatet.
Blåsipporna blommade längs körvägen.
Det går att parkera lite på sidan i trevägskorsningen.

I skogen finns både rådjur och smådjur. Här är ett par smådjur.

Sorgmantel
Rödmyra

Dagen bjöd inte på några fåglar, men här finns flera arter hackspettar och slaguggla. Här är några bilder jag tagit i reservatet vid tidigare tillfällen.

Större hackspett och tretåig hackspett
Större hackspett och tretåig hackspett på väg in.
Tretåig hackspett

En del av jättefurorna har fallit och grov tallved är en bristvara i dagens skogar.

När tallarna uppnått en aktningsvärd ålder blir de spärrgreniga. De grova, slingrande grenarna krävs för att kunna bära tunga rovfågelbon.

Då var Fuskåsskogen avklarad. Nu var det dags att åka tillbaka 1 km. och titta på älggropar och ännu mer gammeltallar, men först ett litet besök nere vid Fuskåssjön. Kanske gick det att fika där.

Utsikt över Fuskåssjön.
Knipa i Fuskåssjön.

Det fanns inget bra fikaställe nere vid sjön och inte lät det lockande att fika i en älggrop. Våra skogar är fulla med avtryck från förr och många skogsarkeologer roar sig med detta. Det är kolbottnar, boplatser, rester efter skogskojor och kanske älggropar. På andra sidan Fuskåssjön finns det älggropar. Den grymma jaktmetoden förbjöds 1864-65.

Älggrop

Vid närmare eftertanke såg det inte så mysigt ut att sitta nere i en älggrop och fika. Kanske man kunde leta upp någon av de 350-åriga tallarna och luta sig emot.

Den här bjässen fick agera ryggstöd när det var dags för dagens första kaffe och ägg.
350 år och strävar fortfarande uppåt.

När man varit nere i älggrop så behöver man en utsikt, som motvikt, och därför var det nu dags att ta sig uppför Fuskåsberget. Strax söder om Fuskåssjön svänger man vänster och åker tillbaka västerut efter en skogsbilväg, som leder upp till berget. Vägen är skyltad “Fuskåsberget”. Trots att vägen är streckmarkerad på kartan så är den riktigt fin och lätt att åka. Cirka 1 kilometer innan toppen går vägen rakt genom en ganska stor nyckelbiotop.

Den röda ytan strax innan Fuskåsbergets topp är en fin nyckelbiotop bestående av en mycket gammal hällmarkstallskog.

Träden är förvånansvärt grova för att växa på så mager mark, vilket tyder på att de är riktigt gamla.

Det finns gott om död, solbelyst tallved, vilket gynnar många skalbaggar.

Kaffesuget satte nu in igen och det var dags att uppsöka utsiktspunkten. Den östra toppen ligger på ungefär 275 meter.

Skylten står strax innan vändplanen. Lämpligast är att ställa bilen vid vändplanen och gå 250 meter tillbaka.

Från skylten går en blåmarkerad stig upp till den östra toppen. Det är en behaglig liten promenad. Den mesta klättringen har bilen gjort.

Kullen strax innan toppen.

Uppe på toppen är utsikten milsvid och man kan se havet och Iggesundsfabriken. Här finns naturligtvis också en fikabänk.

Fika med utsikt.

Inget fika kvar och det var dags att åka hem om jag skulle hinna till jobbet kl. 15. Inga speciella djurupplevelser, men en skön dag.

Läs mer om Fuskåsskogen här:

https://www.svenskakyrkan.se/uppsalastift/fuskasskogen

Läs mer om nyckelbiotopen på Fuskåsberget här:

https://www.skogsstyrelsen.se/skogens-parlor/Nyckelbiotop/?objektid=3407495