Måndagsskogarna

Onsdagen den 14 augusti och det var dags för den årliga utflykten tillsammans med min gamla studiekamrat Lars Våge. Vi hade bestämt oss för att besöka ett av länets nyaste naturreservat, Måndagsskogarna, bildat nu i år 2019. Det är också ett av de allra största naturreservaten med 1 863 hektar. Eftersom det är så pass stort är många naturtyper representerade. Här finns orörda tallskogar, näringsrika granskogar, myrar av olika typer, hällmarksskog och sumpskogar. Den förhållandevis orörda Hångelån rinner rakt igenom området och det finns storslagna geologiska formationer vid platser med spännande namn som Lilla Helvetet och Fans Päronland. Reservatet är för stort för att hinnas med på en dag, men vi beslutade oss för att börja med en vandring längs Hångelån för att slutligen komma fram till Lilla Helvetet.

Jag utgick denna gång från sommarstugan i Loka, Delsbo och började med att ta vägen mot Bjuråker. Därefter svängde jag vänster ut på väg 305 mot Friggesund. Efter bara ett par kilometer var det dags att svänga vänster igen och åka genom byarna Sörlia, Norrlia, Holmberg och Norrhavra. Vägen mynnar ut i ett t-kors vid Norrberg och där svängde jag höger mot Ängebo. I Ängebo svängde jag vänster och började min resa norrut genom Svågadalen. Byarna Björsarv, Brännås, Brändbo och Skån avverkades i raskt takt och snart var jag framme i Valsjön, där vi hade bestämt att vi skulle möta upp. Vi hoppade över i en bil och åkte västerut in på skogsbilvägen precis norr om Lill-Valsjön. Efter cirka 2 kilometer kom vi till reservatsgränsen och efter ytterligare 2 kilometer till vändplanen, där vi skulle ställa bilen och där stigen längs Hångelån började. Länsstyrelsen verkar inte ha hunnit med att sätta upp informationsskyltar och gränsmarkeringar.

Hångelån
Bro över Hångelån

Efter 500 meter försvann stigen helt plötsligt trots att den fanns med på kartan. Terrängen blev bitvis svårforcerad med sumpmark, block och hål så man kan säga att det blev ett litet helvete att ta sig till Lilla Helvetet. Det gick inte heller att gå längs ån, men man kunde göra avstickare till åkanten då och då.

Lars har gjort en avstickare ned till ån.
Ruttnande flottningsränna

Här och där ser man rester efter flottningen. Istället för att låta timret flyta direkt i ån så byggde man flottningsrännor på sidorna.

Strax innan Lilla Helvetet blev marken torrare och det blev enklare att ta sig fram. Skogen blev grövre och övergick till blandskog med relativt stort lövinslag.

Grov torraka i blandskogen

Till slut nådde vi fram till Lilla Helvetet och kunde konstatera att 2,5 kilometers vandring tagit närmare 2 timmar. Här har en isälv en gång i tiden grävt ur landskapet och bildat en imponerande kanjon. Klippformationer reser sig högt från marken och terrängen mellan blocken är ett myrlandskap.

Klippformationen reser sig ur myren.
Lars tittar fram genom en grotta.

På klippväggarna växte många olika slags lavar och mossor.

Det syntes att myrarna kring blocken är fina hjortronmyrar. Nu var det dock för sent även om en del sena blötgubbar fanns kvar. Kring myrarna och i angränsande skog fanns ytterligare arter av blommor och lavar.

Slåtterblomma
Norrlandslav
Knärot

Eftersom vi även hade tänkt hinna med en utflykt till Måndagstjärnen och Måndagsberget var det tid att återvända till bilen. Den här gången svängde vi in västerifrån direkt söder om Lill-Valsjön. Skogen på Måndagsberget är den finaste i hela reservatet.

Blandskogen vid Måndagsberget är grov. Lars står och kramar en asp.
Vem är äldst?

Ju längre in i skogen vi åkte ju sämre blev skogsbilvägarna. Här åker inte många. Det är högt gräs och sly i mittsträngen. Om några år kan man inte åka här.

Vildvuxen mittsträng

Plötsligt hittade vi ett fällhorn efter en 10-taggare. Efter att ha poserat vid det så lät vi det ligga kvar i skogen.

Råmyran

Vi avslutade med en ståfika vid Måndagstjärn. Här lyckades också bloggförfattaren med konststycket att plurra med ena benet ned till höften.

Måndagstjärn
Bara att dra och hoppas på att stöveln inte sugit sig fast alltför mycket.

Blacksås

Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.

Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.
I början av stigen är naturen inte så inspirerande.
Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid.
Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.

I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.
Det finns också en källa på berget.
Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.
Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.
Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.

Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.

Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.

Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.

Här väntar stupet.
Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.
Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.

Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/blacksas.html

Bleckbergens urskog

Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.

Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.
Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.

Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.

Bloggförfattaren bredvid en jätte
Ingen match att gömma sig bakom dessa tallar.

Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.

Torraka
Även de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.
Fallna jättar ger liv till massor med arter.
Tickorna bryter ned de döende och döda träden.

Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.

Bänken i skogen
Det skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.
Vargmjölk
Någon slags lavmätare

Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.

Flyttblock
Stensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenen
Här ligger myrstackarna på rad.
Riktigt stor myrstack

I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.

Jungru Marie nycklar

Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.

Utsikt mot Storåsen

Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.

Törnskata
Buskskvätta

Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.

Aspfjäril
Evas kolarkoja
Storåsen skymtar mellan träden.

Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.

Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/bleckbergens-urskog.html

Stora Korpimäki naturreservat

Söndagen den 9 juni och regnet öste ner. Vi städade stugan och packade bilen. Vi var klara med Orsa finnmark för den här gången. Meningen var att vi skulle avsluta med en rejäl utflykt till Stora Korpimäki naturreservat, men vädret gjorde att vi funderade på att åka direkt hem till Söderhamn. Kärt barn har många namn och berget heter på olika kartor och i olika dokument 1. Stora Korpimäki 2. Stora Korpmäki 3. Stora Korpmägg. Det står var och en fritt att välja något av namnen för berget och för att krångla till det ytterligare så finns ett annat berg, som heter Korpmäck (732 meter), cirka två mil söderut. Naturreservatets namn är dock Stora Korpimäki. Det ursprungliga reservatet bildades 1990 och bestod av berget Stora Korpimäki, som är Gävleborgs högsta punkt med 711 meter. Sedan har reservatet utvidgats i två omgångar 2003 och 2009. Det är nu på hela 1903 hektar och därmed ett av Gävleborgs läns största.

Gles höjdlägesgranskog med hänglavsdraperade granar

Till slut bestämde vi oss för att åtminstone ta oss upp på Stora Korpimäki och länets högsta punkt. Det hade vi haft som ett av målen hela tiden och lite regn skulle inte få hindra oss. Det går en fin skogsbilväg ända fram till foten av berget. Därefter går det en markerad stig upp på toppen. Det är en promenad på cirka 1 kilometer och lutningen är inte värre än att man klarar det med någorlunda kondition även om pulsen stiger en del. Ett annat mål var att hitta den sällsynta långskäggslaven, som växer på ett antal granar på cirka 690 meters höjd. Granskogen uppe på berget är mer eller mindre opåverkad av skogsbruk, men den är gles och nästan av förfjällskaraktär. Det hänger massor av skägglavar på granarna, men långskägget lyckades vi inte hitta. Det var inte så inspirerande att leta heller med helt igenimmade glasögon.

Bildbevis på att Bricken nådde toppen.
Bloggförfattaren ville inte vara sämre.
Utsikt från Stora Korpimäkis topp
Utsikt genom den glesa granskogen

När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi utforska det stora naturreservatet bättre. Då ska vi bestiga Stora Digerberget och Harjamäki också.

Här kan du läsa mer om Stora Korpimäkis naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/stora-korpimaki.html

Stora Korpimäki är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937047/1526986268003/stora-korpimaki-se0630072-2016.pdf

Börningsbergets naturreservat

Det hade blivit eftermiddag lördagen den 8 juni och stärkta av fikat på Fågelsjö gammelgård gav vi oss av emot Börningsbergets naturreservat. Området var tidigare domänreservat och uppdelat i två mindre områden ca 1 km ifrån varandra. 1996 omvandlades domänreservaten till naturreservat och 2013 slogs områdena ihop och ett naturreservat på 102 hektar bildades. Börningsberget är också sedan 2005 Natura 2000-område.

Vi tänkte besöka den mycket kraftiga och urskogslika granskog, som växer i reservatets västra del. Här finns också en markerad stig. På andra sidan vägen finns ett intressant skogsmuseum, där man kan få en bild av forna tiders hårda skogsarbete. Här finns redskap, verktyg, kolarkoja och skogskoja för 16 skogsarbetare.

Gamla vagnar i skogsmuséet

Olika stockdimensioner. 1:an ser man knappast längre i dagens skogar.

Granskogen är verkligen imponerande. Marken är näringsrik och vissa av granarna är över 40 meter. Lågorna är enormt grova och det är en riktig trollskog.

Här börjar stigen i reservatets västra grantrollskog.
På vissa ställen har man röjt stigen när jättarna fallit rakt över.
Enorma granlågor
Näringsrik granskog
Harsyra
Stenmurkla
Jättelågor i förgrunden och 40-metersgranar i bakgrunden

Mörka moln började torna upp sig och det var dags att återvända till Fiskarstugan i Noppikoski. Morgondagen skulle bjuda på nya utflykter.

Här kan du läsa mer om Börningsbergets naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/borningsberget.html

Börningsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936f6d/1526985952741/borningsberget-se0630075-2016.pdf

Iljungens gammelskog

Söndagen den 2 juni och äntligen var vädergudarna på vår sida igen. Den här gången gick utflykten till Bollnäs kommun och Ijungens gammelskog, ett naturreservat tillsatt så sent som 2017. Vi tog vägen mot Trönö, fortsatte ända upp till Storsjön och därefter skogsbilvägen som går mellan Storsjön och Höle, Rengsjö. Halvvägs mellan Storsjön och Höle ligger sjön Ijungen och här ligger sommarstugorna tätt. Naturreservatet ligger i sluttningen norr om sjön och genomkorsas av en skogsbilväg, Sunnanhedsvägen. Strax innan Storsjön visade sig en pampig ormvråk, som inte tycktes vara rädd för elektriciteten.

Ormvråk
Vid Sunnanhedsvägen finns en vägbom, men den står öppen på sommaren.
En bit upp efter Sunnanhedsvägen finns en lämplig plats att att parkera bilen.

Vi hade bestämt oss för att svänga in på Sunnanhedsvägen, åka upp till reservatets norra gräns, ställa ifrån oss bilen och promenera rakt genom reservatet ned till sjön.

Skogen i reservatet är en jämn blandning av gran, tall och björk. Det finns också en del asp, men i något mindre grad. Många träd är cirka 120 år och det finns gott om lågor och torrträd. Området uppmärksammades på initiativ av markägaren.

Slingerticka

Det finns lågor, stubbar och avbrutna träd lite här och där.

Skogen är luckig och lätt att gå i. När vi närmade oss sjön föll ljuset in bland trädstammarna.

En slags blandning mellan pärl- och sparvuggleholk och den satt väldigt lågt, men den funkar säkert som bostad ändå.

Till slut var vi då nere vid sjön och då var det dags för välförtjänt kaffe och ägg.

Utflykten var över och nu återstod endast promenaden till bilen tillbaka upp efter Sunnanhedsvägen.

Vilken lycka! Ingen hade stulit bilen.

Läs mer om Ijungens gammelskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/ijungens-gammelskog.html

Långbro naturreservat

Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.

Åtjärnsstugan
Åtjärnsstugan
Vägen in till Åtjärnsstugan
Åtjärnen
Fikabord med tillhörande totempåle.

Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.

Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.

Stigen under kraftledningsgatan.
Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.

Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.

Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.
Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.
Talltickan växer på rötskadade tallar.
Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.

När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.

Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.
Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.

Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.

Död och levande lövskog kantar bäcken.
Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
Två riktigt gamla björkar – tvillingar.
Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?

Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.

Bäcken går genom en myr några hundra meter.
Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.
Fnöskticka på björk.

Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.

Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.

Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.

Lite svart kaffe och ett ägg kvar.
Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.
För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.

Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!

Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/langbro.html

Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936fda/1526986176333/langbro-se0630168-2016.pdf

Mössbobäckens naturreservat

Första trippen i år blev den 1 maj till Mössbobäckens naturreservat i Grängsjö, Enånger, Hudiksvalls kommun. Jag tog gamla E4:an norrut, svängde först vänster mot Boda bruk och sedan höger mot Grängsjö. Reservatet ligger strax norr om Grängsjö utefter grusvägen, som går mot Nianfors.

Bäcken rinner genom västra delen av reservatet.
Längs bäcken växer gammal granskog.

Grusvägen mot Nianfors skär rakt genom reservatet och det går att komma åt både de västra och östra delarna via skogsbilvägar. Själva bäcken ligger precis väster om vägen i anslutning till informationstavlan. Bäcken slingrar sig i meandrar och här är boniteten hög och det finns gott om gammelgranar.

Många av asparna är hålträd, vilket gynnar hålbyggande fåglar.

Områdena längst i väster samt direkt öster om vägen är extra värdefulla, eftersom de innehåller mycket gammal aspskog och död lövved, vilket lockar många rödlistade arter bl.a. vedsvampar och skalbaggar.

Aspticka
Klibbticka
Grov aspbark
Lunglav på asp

Den gamla aspskogen sträcker sig mot himlen.

Det går inte vara ute en hel dag utan svart kaffe och ägg och med tanke på att det finns ett perfekt fikaställe en bit in efter skogsbilvägen, som går tillbaka söderut längs den västra gränsen på reservatet, var det dags att duka upp vid Evas kolarkoja. Här sitter man på träbänken med en magnifik utsikt mot Storåsen. Det gick inte att åka bil ända fram då det låg kvar för mycket snö på vissa ställen. Fikat smakar i och för sig ännu bättre efter en 1,5-kilometers promenad. Jag passade också på att skriva i gästboken.

En hel del snö kvar i skuggiga lägen.
Evas kolarkoja
Utsikt mot Storåsen
Träbänken vid Evas kolarkoja


Vårtecken dyker upp hela tiden nu och vid kolarkojan fanns vitsippor, ett bofinkspar och en nyvaken, övervintrad vinbärsfuks. Älgpasset bredvid minner snarare om hösten.

Vinbärsfuks
Vitsippor
Bofinkspar
Älgpass högst upp i backen

När jag gick runt i skogarna stötte jag upp tjädrar vid tre tillfällen och en gång tätt inpå. Det är lika oväntat varje gång och man kan inte undgå att bli rädd för en kort stund. En tjäderhöna gick längs vägen och lät sig villigt fotograferas.

Efter fikat var det så dags att utforska den östra delen av reservatet och även dit går en skogsbilväg. Väl framme vid vändplanen såg det inte riktigt ut som förra gången jag var där hösten 2017. Hit hade skogsmaskinerna hittat och avverkat fram till reservatsgränsen.


Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Jag avslutar med ett par falkbilder, som jag tog på långt avstånd på två olika hyggen strax utanför reservatet. Tornfalk ser man ganska ofta på hyggena, men lärkfalk hade jag aldrig sett i den miljön förut.

Lärkfalk
Tornfalk

Läs mer om Mössbobäcken på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/mossbobacken.html