Måndagsskogarna

Onsdagen den 14 augusti och det var dags för den årliga utflykten tillsammans med min gamla studiekamrat Lars Våge. Vi hade bestämt oss för att besöka ett av länets nyaste naturreservat, Måndagsskogarna, bildat nu i år 2019. Det är också ett av de allra största naturreservaten med 1 863 hektar. Eftersom det är så pass stort är många naturtyper representerade. Här finns orörda tallskogar, näringsrika granskogar, myrar av olika typer, hällmarksskog och sumpskogar. Den förhållandevis orörda Hångelån rinner rakt igenom området och det finns storslagna geologiska formationer vid platser med spännande namn som Lilla Helvetet och Fans Päronland. Reservatet är för stort för att hinnas med på en dag, men vi beslutade oss för att börja med en vandring längs Hångelån för att slutligen komma fram till Lilla Helvetet.

Jag utgick denna gång från sommarstugan i Loka, Delsbo och började med att ta vägen mot Bjuråker. Därefter svängde jag vänster ut på väg 305 mot Friggesund. Efter bara ett par kilometer var det dags att svänga vänster igen och åka genom byarna Sörlia, Norrlia, Holmberg och Norrhavra. Vägen mynnar ut i ett t-kors vid Norrberg och där svängde jag höger mot Ängebo. I Ängebo svängde jag vänster och började min resa norrut genom Svågadalen. Byarna Björsarv, Brännås, Brändbo och Skån avverkades i raskt takt och snart var jag framme i Valsjön, där vi hade bestämt att vi skulle möta upp. Vi hoppade över i en bil och åkte västerut in på skogsbilvägen precis norr om Lill-Valsjön. Efter cirka 2 kilometer kom vi till reservatsgränsen och efter ytterligare 2 kilometer till vändplanen, där vi skulle ställa bilen och där stigen längs Hångelån började. Länsstyrelsen verkar inte ha hunnit med att sätta upp informationsskyltar och gränsmarkeringar.

Hångelån
Bro över Hångelån

Efter 500 meter försvann stigen helt plötsligt trots att den fanns med på kartan. Terrängen blev bitvis svårforcerad med sumpmark, block och hål så man kan säga att det blev ett litet helvete att ta sig till Lilla Helvetet. Det gick inte heller att gå längs ån, men man kunde göra avstickare till åkanten då och då.

Lars har gjort en avstickare ned till ån.
Ruttnande flottningsränna

Här och där ser man rester efter flottningen. Istället för att låta timret flyta direkt i ån så byggde man flottningsrännor på sidorna.

Strax innan Lilla Helvetet blev marken torrare och det blev enklare att ta sig fram. Skogen blev grövre och övergick till blandskog med relativt stort lövinslag.

Grov torraka i blandskogen

Till slut nådde vi fram till Lilla Helvetet och kunde konstatera att 2,5 kilometers vandring tagit närmare 2 timmar. Här har en isälv en gång i tiden grävt ur landskapet och bildat en imponerande kanjon. Klippformationer reser sig högt från marken och terrängen mellan blocken är ett myrlandskap.

Klippformationen reser sig ur myren.
Lars tittar fram genom en grotta.

På klippväggarna växte många olika slags lavar och mossor.

Det syntes att myrarna kring blocken är fina hjortronmyrar. Nu var det dock för sent även om en del sena blötgubbar fanns kvar. Kring myrarna och i angränsande skog fanns ytterligare arter av blommor och lavar.

Slåtterblomma
Norrlandslav
Knärot

Eftersom vi även hade tänkt hinna med en utflykt till Måndagstjärnen och Måndagsberget var det tid att återvända till bilen. Den här gången svängde vi in västerifrån direkt söder om Lill-Valsjön. Skogen på Måndagsberget är den finaste i hela reservatet.

Blandskogen vid Måndagsberget är grov. Lars står och kramar en asp.
Vem är äldst?

Ju längre in i skogen vi åkte ju sämre blev skogsbilvägarna. Här åker inte många. Det är högt gräs och sly i mittsträngen. Om några år kan man inte åka här.

Vildvuxen mittsträng

Plötsligt hittade vi ett fällhorn efter en 10-taggare. Efter att ha poserat vid det så lät vi det ligga kvar i skogen.

Råmyran

Vi avslutade med en ståfika vid Måndagstjärn. Här lyckades också bloggförfattaren med konststycket att plurra med ena benet ned till höften.

Måndagstjärn
Bara att dra och hoppas på att stöveln inte sugit sig fast alltför mycket.

Blacksås

Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.

Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.
I början av stigen är naturen inte så inspirerande.
Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid.
Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.

I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.
Det finns också en källa på berget.
Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.
Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.
Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.

Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.

Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.

Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.

Här väntar stupet.
Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.
Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.

Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/blacksas.html

Tvärågårdens gamla tomt

Ibland upptäcker man platser av en slump. Innan jag vände hem efter besöket i Rasbergsskogen så fortsatte jag skogsbilvägen nästan ända fram till E4:an. Om man är försiktig så går det att öppna grindarna och smyga ut på E4:an. Ett absolut krav då är att stänga grindarna efter sig med tanke på att det är en del av viltstängslet. Den här skogsbilvägen går med andra ord mellan Sunnäsbruk och E4:an. På höger sida (norr om vägen) öppnade sig något som nästan såg ut som infarten till en tomt, men jag kunde inte se något hus. Jag körde försiktigt in bilen, gick ur och gick runt lite på de övervuxna markerna. Det var längesen jag såg så mycket flygande dagfjärilar. Det fladdrade överallt och det var en hel del olika arter. Jag bestämde mig för att återkomma nästa dag, den 19 juli, för att studera fjärilarna närmare.

Hagtornsfjäril
Hagtornsfjäril
Ängssmygare
Älggräspärlemorfjäril??

Att skilja blåvingar åt är riktigt svårt och även om jag rådfrågat expertisen så känner jag mig inte säker på arterna. Undersidan är viktigare att studera än ovansidan.

Många fjärilar gillar tistlar.
Efter ödetomten fortsätter vägen genom den fuktiga granskogen. Vägkanterna blommar för fullt.

Jag såg att det fanns två olika arter av nätfjärilar på platsen varav en skulle visa sig vara en raritet.

Skogsnätfjärilen är ganska vanlig, men vår mörkaste nätfjäril, sotnätfjärilen är sällsynt och minskar. Den är klassad som nära hotad och därför är varje plats den återfinns på intressant. Här på Tvärågårdens gamla tomt fanns den.

För att sotnätsfjärilen ska flyga så måste också dess värdväxt finnas och mycket riktigt så hittade vi vänderot.

Utflykten avslutades med fika och det är inte alla gånger man nästan kan sitta mitt i vägen och dricka kaffe. En härlig utflykt till ett fantastiskt fjärilsställe.

Riksantikvarieämbetet har med Tvärågårdens gamla tomt, som en fornlämning/kulturlämning. Här kommer en länk till faktabladet: https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/e74ac6c1-36ad-4d70-8b2f-455ffeb68bef

Rasbergsskogen

Ett av Söderhamns kommuns finaste naturskogsområden är utan tvekan Rasbergsskogen och dit bestämde jag mig för att åka onsdagen den 18 juli. Från Söderhamn tar man kustvägen söderut via Ljusne och åker ca 1,5 mil till Sunnäs. Därefter svänger man höger (västerut) mot Sunnäsbruk. Fortsätt västerut på grusvägen genom Sunnäsbruk och åk sedan skogsbilvägen västerut ytterligare 3 kilometer. Området ligger söder om vägen, mellan vägen och Frössibäcken. Det är en relativt stor nyckelbiotop, som borde vara föremål för utredning gällande naturreservat.

Området är väldigt varierat och här finns både näringsrika partier och mer magra. Skogen varierar mellan blandskog, skog med högt lövinslag och ren tallskog. Skogen öppnar sig på många ställen och det finns kärr och glupar. Det finns gott om gammal, grov asp och ganska många riktigt grova tallöverståndare.

Skogen öppnar sig. Lövinslaget är högt och marken ser nästan ut som en uttorkad, större bäckfåra. Här är det antagligen vattenfyllt direkt efter snösmältningen.
Överallt står sådana här grova tallar. Det står ett objektiv lutat mot stammen.
Förvridna, döende aspar
Asp med blemlav

Helt plötsligt ljusnar det inne i skogen och man kommer fram till ett av kärren.

Kärr med torra kanter
Ekorren är huvudmisstänkt här.

En bit längre in i skogen så dyker näringsrika partier upp med hög bonitet. Växtligheten är frodigare kring kärren. Här finns grov granskog, liljekonvalj, Jungfru Marie nycklar och ormbär.

Granlåga

Glupar är tidvis vattenfyllda sänkor i naturen. De brukar torka upp under högsommaren, men några är fortfarande vattenfyllda.

Vattenfyllda glupar

I den södra delen av området blir marken torrare och tallskogen tar över alltmer.

Flyttblock bland tallarna
Tallskog med olikåldriga träd
Skogsbolaget har markerat nyckelbiotopens yttergränser.

I Länsstyrelsens skrift “Värdefull natur i Gävleborg” kan du läsa mer om Rasbergsskogen. Det är objekt 81 under Söderhamns kommun och återfinns på sidan 235 i skriften. Här kommer en länk, där du kan ladda hem skriften:

http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:880212/FULLTEXT01.pdf

Bleckbergens urskog

Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.

Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.
Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.

Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.

Bloggförfattaren bredvid en jätte
Ingen match att gömma sig bakom dessa tallar.

Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.

Torraka
Även de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.
Fallna jättar ger liv till massor med arter.
Tickorna bryter ned de döende och döda träden.

Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.

Bänken i skogen
Det skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.
Vargmjölk
Någon slags lavmätare

Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.

Flyttblock
Stensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenen
Här ligger myrstackarna på rad.
Riktigt stor myrstack

I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.

Jungru Marie nycklar

Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.

Utsikt mot Storåsen

Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.

Törnskata
Buskskvätta

Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.

Aspfjäril
Evas kolarkoja
Storåsen skymtar mellan träden.

Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.

Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/bleckbergens-urskog.html

Stora Korpimäki naturreservat

Söndagen den 9 juni och regnet öste ner. Vi städade stugan och packade bilen. Vi var klara med Orsa finnmark för den här gången. Meningen var att vi skulle avsluta med en rejäl utflykt till Stora Korpimäki naturreservat, men vädret gjorde att vi funderade på att åka direkt hem till Söderhamn. Kärt barn har många namn och berget heter på olika kartor och i olika dokument 1. Stora Korpimäki 2. Stora Korpmäki 3. Stora Korpmägg. Det står var och en fritt att välja något av namnen för berget och för att krångla till det ytterligare så finns ett annat berg, som heter Korpmäck (732 meter), cirka två mil söderut. Naturreservatets namn är dock Stora Korpimäki. Det ursprungliga reservatet bildades 1990 och bestod av berget Stora Korpimäki, som är Gävleborgs högsta punkt med 711 meter. Sedan har reservatet utvidgats i två omgångar 2003 och 2009. Det är nu på hela 1903 hektar och därmed ett av Gävleborgs läns största.

Gles höjdlägesgranskog med hänglavsdraperade granar

Till slut bestämde vi oss för att åtminstone ta oss upp på Stora Korpimäki och länets högsta punkt. Det hade vi haft som ett av målen hela tiden och lite regn skulle inte få hindra oss. Det går en fin skogsbilväg ända fram till foten av berget. Därefter går det en markerad stig upp på toppen. Det är en promenad på cirka 1 kilometer och lutningen är inte värre än att man klarar det med någorlunda kondition även om pulsen stiger en del. Ett annat mål var att hitta den sällsynta långskäggslaven, som växer på ett antal granar på cirka 690 meters höjd. Granskogen uppe på berget är mer eller mindre opåverkad av skogsbruk, men den är gles och nästan av förfjällskaraktär. Det hänger massor av skägglavar på granarna, men långskägget lyckades vi inte hitta. Det var inte så inspirerande att leta heller med helt igenimmade glasögon.

Bildbevis på att Bricken nådde toppen.
Bloggförfattaren ville inte vara sämre.
Utsikt från Stora Korpimäkis topp
Utsikt genom den glesa granskogen

När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi utforska det stora naturreservatet bättre. Då ska vi bestiga Stora Digerberget och Harjamäki också.

Här kan du läsa mer om Stora Korpimäkis naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/stora-korpimaki.html

Stora Korpimäki är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937047/1526986268003/stora-korpimaki-se0630072-2016.pdf

Börningsbergets naturreservat

Det hade blivit eftermiddag lördagen den 8 juni och stärkta av fikat på Fågelsjö gammelgård gav vi oss av emot Börningsbergets naturreservat. Området var tidigare domänreservat och uppdelat i två mindre områden ca 1 km ifrån varandra. 1996 omvandlades domänreservaten till naturreservat och 2013 slogs områdena ihop och ett naturreservat på 102 hektar bildades. Börningsberget är också sedan 2005 Natura 2000-område.

Vi tänkte besöka den mycket kraftiga och urskogslika granskog, som växer i reservatets västra del. Här finns också en markerad stig. På andra sidan vägen finns ett intressant skogsmuseum, där man kan få en bild av forna tiders hårda skogsarbete. Här finns redskap, verktyg, kolarkoja och skogskoja för 16 skogsarbetare.

Gamla vagnar i skogsmuséet

Olika stockdimensioner. 1:an ser man knappast längre i dagens skogar.

Granskogen är verkligen imponerande. Marken är näringsrik och vissa av granarna är över 40 meter. Lågorna är enormt grova och det är en riktig trollskog.

Här börjar stigen i reservatets västra grantrollskog.
På vissa ställen har man röjt stigen när jättarna fallit rakt över.
Enorma granlågor
Näringsrik granskog
Harsyra
Stenmurkla
Jättelågor i förgrunden och 40-metersgranar i bakgrunden

Mörka moln började torna upp sig och det var dags att återvända till Fiskarstugan i Noppikoski. Morgondagen skulle bjuda på nya utflykter.

Här kan du läsa mer om Börningsbergets naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/borningsberget.html

Börningsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936f6d/1526985952741/borningsberget-se0630075-2016.pdf

Hamra nationalpark

Nationalparkssymbolen Guldkronan

Det skulle bli en helg i Orsa finnmark, 7-9 juni, med två övernattningar i Fiskarstugan, en av Orsa besparingsskogs fina stugor. Orsa finnmark är ödemarken, som ligger i Dalarnas landskap, men i Gävleborgs län. Stugan ligger i Noppikoski, som är Orsa finnmarks sydliga utpost. På lördagsmorgonen bar det iväg mot det första utflyktsmålet, Hamra nationalpark. Parken invigdes första gången 1909, men var egentligen alldeles för liten för att vara nationalpark. Det fanns två vägar att gå, antingen skulle man omvandla parken till naturreservat eller utvidga den rejält. Man valde det senare alternativet och 2011 återinvigdes parken utvidgad från 28 hektar till 1 383. Flera tidigare domänreservat hade införlivats bl.a. Svartågrenens domänreservat.

Fiskarstugan i Noppikoski
Fina vyer på väg till Hamra nationalpark

Vi hade planerat innan vilka vandringsslingor vi skulle gå och vi valde bort den långa Hamraleden, som korsar hela parken och tar cirka sex timmar att gå. Vi hade andra planer för eftermiddagen så därför fick det bli Urskogsslingan 3 km och korta Svartåslingan 1 km. Vi började med Urskogsslingan, som delvis är handikappanpassad. Första delen fram till utsiktsplatsen vid Svansjön består av en ganska bred trätrottoar. Därefter vidtar den ursprungliga stigen in i urskogen.

Urskogsslingan 3 blir bra.
Den gamla, fantasifulla entrén är flyttad och markerar nu slutet på Urskogsslingan.
På väg till Svansjön via Svansjömyran
Information om växt- och djurliv finns lite här och där.
Utsikt över Svansjön

Stigarna i parken är tydligt markerade. Tallskogen är olikåldrig och gles på många ställen. Flera träd är döda eller döende, men står fortfarande.

Den gamla tallskogen, gles och luckig
Tydlig markering av stigen
Stubbrostnavling
Blodticka
Sotägg
Med lite fantasi ser man en gubbe, som lipar.

Nationalparken är känd för sin oerhört artrika skalbaggsfauna. Över 450 arter har påträffats här. Vissa skalbaggar älskar gamla solbelysta tallågor och andra föredrar nyligen död tallved. Det finns gott om båda sorterna här i parken.

Ett eldorado för skalbaggarna
Grova tallågor ligger utspridda överallt.

En del av skogen har brunnit och det finns fortfarande spår av det i form av brandljud.

Brandljud

Större delen av skogen längs Urskogsslingan ser ut som bilderna ovan, gles och luckig tallskog, men det finns även frodigare partier med en del gammal gran.

Frodigt parti med lövskog och gran
Sälg draperad med lunglav.

Nu var det 500 meter kvar till parkeringen och en hägrande kaffekopp.

Rundan är snart överstökad och Annica och Bricken ökar takten.
Slingan avslutas med att man går igenom den gamla entrén.
Äntligen fika innan det var dags för etapp två och Svartåslingan.
Svartågrenen

Svartån är ett opåverkat vattendrag och Svartågrenen med Urbergsbassängen en sevärdhet. Svartågrenens domänreservat inrättades 1961 och 1996 omvandlades domänreservatet till naturreservat och Länsstyrelsen tog över ansvaret. 2011 införlivades reservatet i nationalparken.

Innan vi började gå längs Svartån räddade vi en vanlig padda från trafikdöden.

Första delen av slingan, längs med norra delen av åbrinken, liknar en ås.

Urbergsbassängen

Urbergsbassängen är den djupaste delen av Svartån och miljön är väldigt vacker när man står på träbron och tittar ut.

Stora vattenspeglar
Träbron vid Urbergsbassängen
Brant nordsida längs ån

Återtåget är betydligt besvärligare, eftersom stigen på södra sidan ån bjuder på en del klätterstrapatser.

Plötsligt blev vi tvungna att klättra.

Utflykten till Hamra nationalpark var över för denna gång. Stora delar av parken blev outforskade, men vi var nöjda med våra promenader. Nu var det dags att fika igen, men eftersom det inte är långt till Fågelsjö gammelgård och Café bortom åa så valde vi att fika där istället för i skogen.

Café bortom åa med hembakt
Fågelsjö gammelgård

Läs mer om Hamra nationalpark här:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/nationalparker/hamra.html

http://www.sverigesnationalparker.se/park/hamra-nationalpark/

https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937050/1526986269150/svansjomyran-hamra-se0630177-2016.pdf

Iljungens gammelskog

Söndagen den 2 juni och äntligen var vädergudarna på vår sida igen. Den här gången gick utflykten till Bollnäs kommun och Ijungens gammelskog, ett naturreservat tillsatt så sent som 2017. Vi tog vägen mot Trönö, fortsatte ända upp till Storsjön och därefter skogsbilvägen som går mellan Storsjön och Höle, Rengsjö. Halvvägs mellan Storsjön och Höle ligger sjön Ijungen och här ligger sommarstugorna tätt. Naturreservatet ligger i sluttningen norr om sjön och genomkorsas av en skogsbilväg, Sunnanhedsvägen. Strax innan Storsjön visade sig en pampig ormvråk, som inte tycktes vara rädd för elektriciteten.

Ormvråk
Vid Sunnanhedsvägen finns en vägbom, men den står öppen på sommaren.
En bit upp efter Sunnanhedsvägen finns en lämplig plats att att parkera bilen.

Vi hade bestämt oss för att svänga in på Sunnanhedsvägen, åka upp till reservatets norra gräns, ställa ifrån oss bilen och promenera rakt genom reservatet ned till sjön.

Skogen i reservatet är en jämn blandning av gran, tall och björk. Det finns också en del asp, men i något mindre grad. Många träd är cirka 120 år och det finns gott om lågor och torrträd. Området uppmärksammades på initiativ av markägaren.

Slingerticka

Det finns lågor, stubbar och avbrutna träd lite här och där.

Skogen är luckig och lätt att gå i. När vi närmade oss sjön föll ljuset in bland trädstammarna.

En slags blandning mellan pärl- och sparvuggleholk och den satt väldigt lågt, men den funkar säkert som bostad ändå.

Till slut var vi då nere vid sjön och då var det dags för välförtjänt kaffe och ägg.

Utflykten var över och nu återstod endast promenaden till bilen tillbaka upp efter Sunnanhedsvägen.

Vilken lycka! Ingen hade stulit bilen.

Läs mer om Ijungens gammelskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/ijungens-gammelskog.html

Fuskåsskogen

Fredagen den 10 maj 2019 och jag var kompledig fram till 15.00 så vad kunde väl passa bättre än en skogsutflykt. Den här gången bar det i väg till kyrkans skogar kring Fuskåsberget. Svenska kyrkan har egna så kallade kyrkreservat och Fuskåsskogen är ett av dem. Jag tog gamla E4:an norrut från Söderhamn, svängde vänster mot Nianfors och sedan höger mot Blacksåsvallen. Strax efter Fuskåssjön ligger reservatet direkt höger om vägen. Det finns ingen parkering, men det går bra att ställa sig på sidan i trevägskorsningen. Det som utmärker Fuskåsskogen är mängden riktigt gamla och grova tallar. Skogen är full av tallöverståndare på över 250 år. I västra kanten alldeles vid trevägskorsningen finns en körväg, som är en lämplig ingång till reservatet. Jag gick körvägen 100 meter för att därefter vika österut och korsa reservatet. Det är relativt lätt att gå genom skogen.

Körvägen är porten in i reservatet.
Blåsipporna blommade längs körvägen.
Det går att parkera lite på sidan i trevägskorsningen.

I skogen finns både rådjur och smådjur. Här är ett par smådjur.

Sorgmantel
Rödmyra

Dagen bjöd inte på några fåglar, men här finns flera arter hackspettar och slaguggla. Här är några bilder jag tagit i reservatet vid tidigare tillfällen.

Större hackspett och tretåig hackspett
Större hackspett och tretåig hackspett på väg in.
Tretåig hackspett

En del av jättefurorna har fallit och grov tallved är en bristvara i dagens skogar.

När tallarna uppnått en aktningsvärd ålder blir de spärrgreniga. De grova, slingrande grenarna krävs för att kunna bära tunga rovfågelbon.

Då var Fuskåsskogen avklarad. Nu var det dags att åka tillbaka 1 km. och titta på älggropar och ännu mer gammeltallar, men först ett litet besök nere vid Fuskåssjön. Kanske gick det att fika där.

Utsikt över Fuskåssjön.
Knipa i Fuskåssjön.

Det fanns inget bra fikaställe nere vid sjön och inte lät det lockande att fika i en älggrop. Våra skogar är fulla med avtryck från förr och många skogsarkeologer roar sig med detta. Det är kolbottnar, boplatser, rester efter skogskojor och kanske älggropar. På andra sidan Fuskåssjön finns det älggropar. Den grymma jaktmetoden förbjöds 1864-65.

Älggrop

Vid närmare eftertanke såg det inte så mysigt ut att sitta nere i en älggrop och fika. Kanske man kunde leta upp någon av de 350-åriga tallarna och luta sig emot.

Den här bjässen fick agera ryggstöd när det var dags för dagens första kaffe och ägg.
350 år och strävar fortfarande uppåt.

När man varit nere i älggrop så behöver man en utsikt, som motvikt, och därför var det nu dags att ta sig uppför Fuskåsberget. Strax söder om Fuskåssjön svänger man vänster och åker tillbaka västerut efter en skogsbilväg, som leder upp till berget. Vägen är skyltad “Fuskåsberget”. Trots att vägen är streckmarkerad på kartan så är den riktigt fin och lätt att åka. Cirka 1 kilometer innan toppen går vägen rakt genom en ganska stor nyckelbiotop.

Den röda ytan strax innan Fuskåsbergets topp är en fin nyckelbiotop bestående av en mycket gammal hällmarkstallskog.

Träden är förvånansvärt grova för att växa på så mager mark, vilket tyder på att de är riktigt gamla.

Det finns gott om död, solbelyst tallved, vilket gynnar många skalbaggar.

Kaffesuget satte nu in igen och det var dags att uppsöka utsiktspunkten. Den östra toppen ligger på ungefär 275 meter.

Skylten står strax innan vändplanen. Lämpligast är att ställa bilen vid vändplanen och gå 250 meter tillbaka.

Från skylten går en blåmarkerad stig upp till den östra toppen. Det är en behaglig liten promenad. Den mesta klättringen har bilen gjort.

Kullen strax innan toppen.

Uppe på toppen är utsikten milsvid och man kan se havet och Iggesundsfabriken. Här finns naturligtvis också en fikabänk.

Fika med utsikt.

Inget fika kvar och det var dags att åka hem om jag skulle hinna till jobbet kl. 15. Inga speciella djurupplevelser, men en skön dag.

Läs mer om Fuskåsskogen här:

https://www.svenskakyrkan.se/uppsalastift/fuskasskogen

Läs mer om nyckelbiotopen på Fuskåsberget här:

https://www.skogsstyrelsen.se/skogens-parlor/Nyckelbiotop/?objektid=3407495