Måndagsskogarna

Onsdagen den 14 augusti och det var dags för den årliga utflykten tillsammans med min gamla studiekamrat Lars Våge. Vi hade bestämt oss för att besöka ett av länets nyaste naturreservat, Måndagsskogarna, bildat nu i år 2019. Det är också ett av de allra största naturreservaten med 1 863 hektar. Eftersom det är så pass stort är många naturtyper representerade. Här finns orörda tallskogar, näringsrika granskogar, myrar av olika typer, hällmarksskog och sumpskogar. Den förhållandevis orörda Hångelån rinner rakt igenom området och det finns storslagna geologiska formationer vid platser med spännande namn som Lilla Helvetet och Fans Päronland. Reservatet är för stort för att hinnas med på en dag, men vi beslutade oss för att börja med en vandring längs Hångelån för att slutligen komma fram till Lilla Helvetet.

Jag utgick denna gång från sommarstugan i Loka, Delsbo och började med att ta vägen mot Bjuråker. Därefter svängde jag vänster ut på väg 305 mot Friggesund. Efter bara ett par kilometer var det dags att svänga vänster igen och åka genom byarna Sörlia, Norrlia, Holmberg och Norrhavra. Vägen mynnar ut i ett t-kors vid Norrberg och där svängde jag höger mot Ängebo. I Ängebo svängde jag vänster och började min resa norrut genom Svågadalen. Byarna Björsarv, Brännås, Brändbo och Skån avverkades i raskt takt och snart var jag framme i Valsjön, där vi hade bestämt att vi skulle möta upp. Vi hoppade över i en bil och åkte västerut in på skogsbilvägen precis norr om Lill-Valsjön. Efter cirka 2 kilometer kom vi till reservatsgränsen och efter ytterligare 2 kilometer till vändplanen, där vi skulle ställa bilen och där stigen längs Hångelån började. Länsstyrelsen verkar inte ha hunnit med att sätta upp informationsskyltar och gränsmarkeringar.

Hångelån
Bro över Hångelån

Efter 500 meter försvann stigen helt plötsligt trots att den fanns med på kartan. Terrängen blev bitvis svårforcerad med sumpmark, block och hål så man kan säga att det blev ett litet helvete att ta sig till Lilla Helvetet. Det gick inte heller att gå längs ån, men man kunde göra avstickare till åkanten då och då.

Lars har gjort en avstickare ned till ån.
Ruttnande flottningsränna

Här och där ser man rester efter flottningen. Istället för att låta timret flyta direkt i ån så byggde man flottningsrännor på sidorna.

Strax innan Lilla Helvetet blev marken torrare och det blev enklare att ta sig fram. Skogen blev grövre och övergick till blandskog med relativt stort lövinslag.

Grov torraka i blandskogen

Till slut nådde vi fram till Lilla Helvetet och kunde konstatera att 2,5 kilometers vandring tagit närmare 2 timmar. Här har en isälv en gång i tiden grävt ur landskapet och bildat en imponerande kanjon. Klippformationer reser sig högt från marken och terrängen mellan blocken är ett myrlandskap.

Klippformationen reser sig ur myren.
Lars tittar fram genom en grotta.

På klippväggarna växte många olika slags lavar och mossor.

Det syntes att myrarna kring blocken är fina hjortronmyrar. Nu var det dock för sent även om en del sena blötgubbar fanns kvar. Kring myrarna och i angränsande skog fanns ytterligare arter av blommor och lavar.

Slåtterblomma
Norrlandslav
Knärot

Eftersom vi även hade tänkt hinna med en utflykt till Måndagstjärnen och Måndagsberget var det tid att återvända till bilen. Den här gången svängde vi in västerifrån direkt söder om Lill-Valsjön. Skogen på Måndagsberget är den finaste i hela reservatet.

Blandskogen vid Måndagsberget är grov. Lars står och kramar en asp.
Vem är äldst?

Ju längre in i skogen vi åkte ju sämre blev skogsbilvägarna. Här åker inte många. Det är högt gräs och sly i mittsträngen. Om några år kan man inte åka här.

Vildvuxen mittsträng

Plötsligt hittade vi ett fällhorn efter en 10-taggare. Efter att ha poserat vid det så lät vi det ligga kvar i skogen.

Råmyran

Vi avslutade med en ståfika vid Måndagstjärn. Här lyckades också bloggförfattaren med konststycket att plurra med ena benet ned till höften.

Måndagstjärn
Bara att dra och hoppas på att stöveln inte sugit sig fast alltför mycket.

Blacksås

Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.

Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.
I början av stigen är naturen inte så inspirerande.
Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid.
Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.

I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.
Det finns också en källa på berget.
Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.
Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.
Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.

Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.

Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.

Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.

Här väntar stupet.
Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.
Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.

Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/blacksas.html